pandaloon.blogg.se
• Startsidan
•
• Senaste inl�ggen
•
EN HJÄLPANDE HAND
•
• Kategorier
•
Allmänt
•
Citat
•
Depp
•
Fandom
•
Film
•
Gästbloggning
•
Ord
•
Pepp
•
Q/A
•
Allmänt
•
Citat
•
Fandom
•
Film
•
Foto
•
Inspo
•
Listor
•
Länkbyte
•
Musik
•
New in
•
Q/A
•
Quotes
•
Recept
•
Skitroligt
•
Tips
•
Vardag
•
Wanties
•
Åsikter/Tankar
•
• Arkiv
•
2014
Januari Februari
•
2013
Oktober November December
•
•
• Design
◦ Sannas Rum
EN HJÄLPANDE HAND
26 NOV, Kl. 20:19 | 1 kommentar
Alla har det jobbigt ibland. Det är bara så det är liksom, man vill bara gå och gräva ner huvudet i sanden eller slå huvudet i väggen. Och det är ok. Alla får må dåligt ibland, oavsätt om det beror på att dina strumpor inte matchar eller att ditt husdjur dog. Det är bara mänskligt.
Men sen finns det ju dom som ständigt mår dåligt. Och det mina vänner, är däremot inte ok.
Ingen ska behöva gå runt och må dåligt, oavsätt vad det beror på. Men det beror ju oftast inte på ingenting eller hur? Hen som alltid går med huvudet nerböjt i korridoren och alltid sitter ensam i matsalen, tror ni hen valde det själv? Hen som alltid blir puttad åt sidan när hen går förbi eller alltid blir vald sist för grupparbeten, tror ni ärligt att hen valde det själv. Skulle ni själva välja det?
Det skulle iallafall inte jag. Jag älskar mina vänner, jag älskar att jag alltid har någon som jag kan sitta brevid på lunchen, jag älskar att alltid kunna känna att jag har någon som jag kan flumma sönder med på rasterna, någon som alltid förstår när just jag har en dålig dag.
Jag har allt det där, jag behöver inte gå med huvudet nerböjt i korridoren eller sitta ensam under lunchen.
Och för att jag har det så tänker jag ju inte på något annat eller hur? Vi tänker inte på hen som går ensam i korridoren eller alltid sitter ensam.
Eller gör vid det?
Vi ser faktist hur hen blir puttad ur vägen, kallad fula ord och faller omkull i korridoren. Men vi tittar bort.
Vi fortsätter prata med kompisen brevid och går förbi. Varför gör vi så?
Bryr vi oss helt enkelt inte? Är vi rädda? Rädda att om vi sträcker ut en hjälpande hand eller frågar hur hen mår, blir utsatta för samma öde som hen får genomlida varje dag.
Antagligen eller hur?
Vi vill inte ha det så. Vi vill kunna gå tryggt i korridoren, kunna ha någon att sitta brevid på lunchen. Eller att kunna somna utan den där klumpen i magen helt enkelt.
Men, hen som inte får något av det där då. Hen som vi ser bli uttsatt för den här varje dag, men vi kollar bort. Är det ok?
Nej. Nej det är det inte.
Jag kan förstå att man är rädd, att man inte vill hamna i samma situation.
Men tänk om det var du? Hur skulle du känna dig om du låg där i korriodren, du kan inte komma upp. Och ingen ens ger dig minsta blick. Bara går förbi. Som om du vore luft.
Någon kanske till och med kollar ner på dig där du ligger. Era ögon möts. Och sen tittar hen snabbt bort och fortsätter gå.
Det skulle väll inte kännas särskilt bra eller?
Men om vi vänder på det då. Hen räcker faktist ut en hand, och du tar den. Hen ger dig ett snabbt leende och undrar hur du mår. Du svarar och det är allt. Finito. Hen kan fortsätta gå, prata med sin kompis eller sätta på sig hörlurarna igen.
Men du kom upp. Du fick hjälp upp, och dom frågade faktist hur du mådde.
Du fick det där lilla leendet, kanske inte för sista gången.
Och hur känns det tror du?
Tänk på det en stund, och säg sen om du inte tror att en liten gest kan göra hela någons dag.
En liten tanken bara.
1 kommentar
Postat i: Åsikter/Tankar
Tidigare inl�gg